Ja, när satt jag här sist? Ingen blekaste aning, men idag. Måndag den sista Oktober, kände jag för att sitta här igen och skriva. De bästa författarna säger att om det bubblar med starka och aggressiva känslor inom en, skall man inte slå igenom en glasruta eller sparka sönder en dörr. Nej, men skall skriva. Skriva av sig all frustration, det är precis det jag skall göra.

Den senaste tiden har jag varit förvirrad, riktigt förvirrad. Det kändes som om jag gick den rätta vägen, allt kändes så som alla säger "perfekt". Men när väl mörkret lägger sig runt oss och man känner att dimman inte går sin väg, man ser de sista solstrålarna försvinna längre och längre upp.
Jag tycker jag har klarat detta bra, det där med att hösten någon gång kommer och man skall alltid försöka hålla humöret uppe. Inte låta mungiporna gå ner, precis som solen gjorde för en månad sedan.
Men nu har jag ingen aning, det känns som om jag sveper med alla i de där dystra dagarna och börjar tänka annorlunda än vad jag gjorde för minst två månader sedan.

Jag börjar tänka konstigt, otroligt konstigt. Jag blir rädd för mig själv, söker stöd. Men att så småningom hitta stödet hos mig själv.
Men glöden inom mig, för mig framåt och jag skall ej ge vika. Härda ut, ja härda ut. Göra det bästa av situationen, viljan att fortsätta.
Har man gått igenom något en gång, klarar man minst det 10 gånger. Styrkan sitter inte i musklerna, utan konstigt nog, i vår hjärna.
En stark hjärna och psyke, och du klarar allt.

Avlsutar detta med en Glad Lisa.